Kennelnamn:

Krankesjöns Green Diamond

Reg.nr

S45894/2007

Födelsedatum:

2007.05.24  -  2013.06.24

Kön:

Hane

Meriter:

Se lch

Uttagen till SBK:s talang grupp

landskamp mot norska talangerna där det svenska laget vann

2st lydnads SM varav vi 2012 hamnade på  16:e plats,

1.2 poäng ifrån finalen

Min älskade fina Lidas som lämnade oss allt för tidigt.

Den hunden, han var en sån hund som man bara har en gång i livet. Redan när han var 3 veckor och vi träffade honom för första gången så visste jag att det är han eller ingen, när han med stor beslutsamhet gick rakt emot mej på sina vingliga små ben så visste jag att han valt mej och vilken tur jag hade som fick denna fantastiska hund som tog mej på en enorm resa.

Allt gick så fort med honom, han rusade genom livet, kanske därför jag inte fick behålla honom så länge.

plötsligt var han SElch och han var BARA 2½ år då, när han var 3 år startade vi vårt första SM i lydnad tillsammans och innan dess hade vi blivit uttagna till tallanggruppen. Vi fick vara med på en landskamp mot norrmännen i deras motsvarighet till vår grupp, och vilken tävling vi gjorde 4;e bästa ekipaget.

Det blev ett SM til när LIdas var 5 årl som gick bra, riktigt riktigt bra, men under hösten hade LIdas drabbats av EP, en jävulsk sjukdom men vid denna tiden påverkade den inte honom så mycket utan vi kunde fortsätta att träna på. Efter sommaren  eskalerade sjukdommen, vi började medicinera och hade stort hopp till en ny modern medicin som skulle komma ut på marknaden. Trots att vi försökte få rätt medicinering på honom , besöken hos veterinären var många, veterinären en underbar kvinna skickade nya rön och uppgifter om sjukdommen via mejl till till mig och vi hade många samtal över telefonen., oj vad jag läste allt som jag kom över om Ep. Lidas blev ganska snart förändrad, på promenader kände han plötsligt inte igen mej, han reagerade som om jag var en varelse från yttre rymden, som tur var så litade han på sin näsa och min doft kände han ju igen.

Att leva med en så pass sjuk hund är väldigt jobbigt, jag räknade ständigt dagarna, eftr ett visst antal dagar väntade jagbara på att ett nytt anfall skulle komma, jag vågade inte lämna honom hemma då utan alla roligheter fick skjutas framåt, Barnen var livrädda bara han skakde på sig vanligt, det var inte bara jag som påverkades av hans sjukdom, hela familjen gick ständigt på spänn och bara väntade.........

LIdas stressade vid all träning, han som varit så duktig satt plötsligt bara och stresspep, vet inte hur många träningar jag åkte hem ifrån och då hade vi inte gjort annat än tittat på andra som tränat. Han kunde inte längre koppla ihop vad han skulle göra, han hade glömt, skickade jag till rutan for han ut för att söka dummies, som inte ens var med.

En massa konstigheter var det hela tiden, han blev fixerad av bilar, han älskade att åka bil, nu ville han till varje pris in i varenda  parkerad bil han såg när vi var ute. Jag såg i han sögon att han var inte den han en gång var, han var inte längre lycklig och alla anfall hade skadat hans hjärna, jag hade 2 val, att låta honom gå på så starka mediciner att han troligtvis skulle gå som en sombie, en rest av sitt forna livliga arbetsamma och glada LIdas, detta kunde jag inte tillåta så jag tog beslutet att låta honom vandra över regnbågsbron.

Det tuffaste beslutet man måste ta som hundägare, men jag visste att det var rätt för honom.

Ett stort tomrum, en evig saknad, har man haft en sån hund vet man att  man lär sig aldrig att leva med saknaden, man bara låtsas.