Mitt ledord inom hundträningen.!
Att inte ge upp, att försöka analysera och hitta lösningar istället för att ge upp och säga: det är inte lönt- det går inte ändå.
Jo vill man så går det, så är det bara.
Helgen 23-24 maj var vi på lydnadläger för Lillemor och Kjell Edström, vilka inspirationskällor dessa två är, jag fick med mig så mycket tips och trix med mig hem efter denna helgen, och de kan verkligen plocka fram det bästa ur en.
Buza var anmäld till Landskronas brukshundklubbs lydnadstävling på nationaldagen.
Vi var och träningstävlade där förra månaden och det var mycket som gick fel.
Vi anmälde oss även till träningstävlingen där i torsdags, min plan var att Buza skulle få känna in klubben på dessa träningstävlingar och känna nån form av trygghet när det var dax i skarpt läge.
Träningstävlingen i torsdags gick bättre än förra gången men rutan nollade vi- vi har ett problem med detta moment, när buza känner sig otrygg så har hon skapat sig en egen trygghet som är helt fel i detta momentet, hamnar hon fel i rutan,så kan jag inte dirigera om henne, hon blir superstressad och far runt som en idiot, och kan jag inte hålla henne i rätt mood, ja då lyssnar hon inte alls på mig, som i torsdags, trots att iag ropade "stå " i rutan så ville hon känna sig säker och trygg och väljer att använda bandet på baksidan av rutan som en target.
Vid nytt försök att få fram henne rusade hon mot mig och jag gav upp., annars gick programmet ganska ok, jag märkte dock att Buza var störd av att domaren gick efter och granskade oss noga, vilket jag tycker är mycket bra, jag hoppas bara att jag kan få Buza att tycka likadant en vacker dag.
Igår kände jag med en gång att Buza var ängslig, det flög en helikopter över området och tydligen kan sådana flygande varelser gå till fruktansvärda attacker enligt fröken B.
Sitt och ligg gick bra, fast jag tyckte att B satt lite oroligt.
Fria följet var en katastrof, vi samarbetade inte alls och jag fick ge många Dk och jag var övertygad om att jag nollat momentet, det kändes askasst alltihopa, hon var inte med mig, jag kände det som att hon bara sprang och oroade sig för den där flygande tingesten i luften som inte var i närheten längre, men vem vet vad sådana har i kikaren, kanske de smyger i buskarna för att sedan anfalla uppifrån....
Jag funderade många gånger på att bryta, besviken och uppgiven över allt enorma arbete vi lagt ner under höst och vår inför det här, och så går det såhär illa, det hade jag aldrig kunnat drömma om, jag var så uppgiven att jag inte märkte de bra sakerna hon gjorde, för det fanns verkligen bra saker hon utförde.
Men att jag kunde föra henne exakt så som hon behövde är jag stolt och glad över, inga glädjetjut när det blev bra, bara korta "bra" och en lätt klapp vid sidan och fokus på nästa moment. Fan, varför har jag förstört de andra tävlingarna med en massa glada utrop och klapp i händerna osv. det är inte det hon behöver, det är en fast hand som styr henne. Tänk vad bra det kan bli om vi är samspelta.
Vid prisutdelningen var jag säker på att hämta vårt papper först, men poängen blev högre och högre, och till sist ropades våra namn upp, det enda ekipaget som blivit uppflyttade, fatta vad chockad jag blev.
Nu får hon semester en tid, tills jag klurat ut hur jag tror att vi ska kunna leka in elitmomenten, tills dess får NIKE hamna i centrum i träningen, vilket jag tror att han kommer att uppskatta väldigt väldigt mycket.
