Den 8/11 steg jag och Nike upp mitt i natten för att ta oss till Hishult i Halland.
En bit på vägen mötte vi träningskompisarna Lena & Julia som fick vara vägvisare så vi kom rätt, vilken tur för jag hade nog inte litat på Gps:en som ledde oss in på "kostigar" för att komma på rätt plats.
På pappret var vi lite över 70 ekipage anmälda i nybörjar klassen. Tror vi var runt 50 som startade, en himla massa strykningar, kanske gjorde SMHI:s klass 1 & 2 stormvarning sitt.
Lång väntan vid stationerna, den tråkiga delen,..... uppemot en timme men det får man väl leva med.
Första stationen var fotgående, markering i skogen och sedan ett linjetag ut där dummien legat vid markeringen.
Nike gick bra fot, markerade dåligt, var säker på att skytten var kastaren och jobbade mycket i fel område tills han slog över i ett stort sök och hittade dummien, inte riktigt så man skulle göra....
Linjetaget, här var jag helt dum i huvudet! Övertygad om att han skulle fixa detta hur lätt som helst gör jag ett slarvigt skick vilket får Nike att tveka, vänder sig om efter 5 meter och frågar - Ska jag? jag säger "UT" och Nike springer dit näsan pekar, åt helt fel håll, väljer att kalla tillbaka honom.
Nästa station var markering i skog, dummien kastas framför en gärdsgård. Skymd sikt, jag ser inte kastet, ser bara lite av en blå snitsel där dummien ska ligga. Nike ser inte heller, det är en massa träd i vägen, han gör ett tappert försök men går till sist helt utanför området, jag kallar in honom för jag vet att övningen är för svår.
Samma ställe fast nu går kastet över gärdsgården, han ska hoppa över, detta har vi aldrig tränat på och jag vet att vi inte kommer att klara det. Ser eller hör inte kastet, Nike är lika lost som jag, kallar tillbaka honom.
Vi förflyttar oss lite, nu ska kastet över gärdsgården in i lite granskog, jag ser kastet, men jag tror inte Nike gör det, han fixerar sig åter igen på skytten, jag kallar in honom ganska snart efter att jag skickat honom, jag är rädd för att det ska bli felbeteende, att han börjar söka varje gång det är markering, det är ju markera han ska göra.
Nästa station är öppen mark, kast innan ett dike, Detta kan vi, jag vet att vi kan detta, Nike är i rätt område, men han hittar inte dummien, han jobbar och jobbar, jag väljer att ta in honom när ha till slut inte använder näsan utan jag känner det som att ha bara springer.
Nästa kast är över diket, Nike är åter igen i rätt område är över diket och jag är säker på att han springer över dummien flera gånger, det blåser kraftigt där ute, vinden snurrar, han hittar inte, jag ser att han är trött, kallar in honom.
Sista stationen, jag känner bara va fassen e det här ? shit asså!
DEt här hade jag inte kunnat drömma om det är för svårt, jag vet att vi inte klarar det, ett kast där hunden ska gå över diket, sedan över en mur och in lite i skog.
Vi klarar det inte, Nike går över diket, sedan tycker han det är för långt. jag kallar.
Ja, kallar man in sin hund så är det ju 0. Men jag gjorde bedömningen att vi klarar det inte , varför ska jag pressa eller belasta honom med något vi inte är färdiga för.
Att provet var svårt är inte dåligt, vi har massor att ta med oss hem och träna på, vi var helt enkelt inte färdiga för detta,
Av ca 50 startande så fick 7 ekipage poäng på alla stationer, ja, vi har en del att träna på.
Jag är otroligt nöjd över hur Nike skötte sig mellan de olika stationerna, så lugn och fin, total balans, det är jag otroligt nöjd över.
Jag tar det lugnt med honom, vill inte ha några snabba resultat, här prioterar jag hans fina balans, för när det väl gäller så har han ju fart, fläkt och arbetsvilja.
I minnet bär jag med mig Lidas och mitt andra WT, där han var så stressad, skrek och bar sig åt och skulle sticka på varja skott han hörde, oavsett om det var hans tur eller inte. Det vill jag inte ha.
Nu fortsätter vi träningen, börjar så smått med dirigeringar så till våren gör vi ett nytt försök .
Nike & bästisen Diva
