I Tisdags hade vi vårt sista träningspass på ett par dagar.
Och oj vad prinsessan kämpade på, jag valde att köra genom hela lydnadstvåan, med godisbelöning efter apporteringen,eftersomvi haft mkt strul med just detta moment och i veckan har hon gjort allt från att springa ut och hämta den, visa upp apporten för allt och alla som velat inspektera hennes spektakel till att inte haft en tanke på att komma in, till att inte ens vilja gå ut och hämta den.
Mkt lek med varierat resultat har vi kört,
Åter till träningen i tisdags, 
Hårbollen följde mkt fint i det fria följet, det kändes bra, jag hade låsta axlar och vinglade inte med dem och hårbollen satte sig rakt, fin känsla tilla Sara säger att det är fascinerande över hur snett jag går...
jaha, då har jag nåt att träna på.....
Läggande under gång - KABOOM! snabbt som attan och fint uppsitt
inkallning - KABOOOOM - där åkte mina ben av ..... träna bra ingångar med andra ord där hon väljer att inte springa av mina knäskålar.
Rutan - Är man mattes prinsessa så är man, duktig hund
Apportering - slarvigt upptag, tappar men hon har helt rätt fokus rakt ut och snabbt in - duktiga lilla Buzunge
Hopp - Tror det är första gången hon gör ngt så fint och felfritt.
Fjärr - inte 5 meter ut men hon gör fantastiska uppsitt som jag är supernöjd över.
Lite vemodigt att veta att vi inte kan köra på såhär på minst 12 dagar, nu när det gått såhär bra.
Igår vad dagen D!
Då kastrerades Buza,allt gick bra och jag fick hämta hem en ledsen B efter 3 timmar.
Buza var orolig i bilen på vägen hem, jag trodde hon hade ont, väl hemma ville vi vara ute då det var både varmt och soligt, personalen på kliniken hade sagt att hon nog kan vara lite frusen efter narkosen.
Busa kom inte till ro, grät och kunde inte slappna av, efter ett tag förstod jag att hon inte hade ont, det var narkosen som gjorde henne olustig, hon slutade gråta så fort man satt hos henne, hon ville inte vara ensam och kunna se vart vi var hela tiden, så fort vi försvann ur hennes synfält grät hon.
Palle kom på att vi kanske skulle sätta upp hennes bur - den tycker hon ju om, så fort vi satte ut buren på gräsmattan gick hon in och lade sig och sov gott flera timmar, ibland gnydde hon till, då var det bara till att gå fram och säga att man var hos henne , men mest satt jag och läste vid sidan om hennes bur och klappade lite på henne så hon inte skulle känna sig ensam.
Eftersom Buza hatar tratt så satte vi på henne en ful tröja så att hon inte skulle komma åt såret.
buza ville inte äta under hela gårdagen, bara några smulor fick jag i henne.
Vid 3 i natt vaknade jag av att hon pep, såg att hon hade ont och hon fick smärtstillande, likadant kl 9 i morse.
Är förvånad över hur pigg hon är, hon vill röra på sig och är som vanligt förutom att hon inte är hungrig.
När jag köpte buza informerade uppfödaren mej om att schappar är inte kända för att vara matglada, något jag fått uppleva, som unghund var det en ständig kamp för att få henne att äta, vi har prövat olika sorters foder, allt från svindyra till billigt skit, men allt har bara varit gott i några dagar, tills hon fått Magnussons foder, Det har hon tyckt om tills nu- när det återigen är superviktigt att hon äter för sårläkningens skull.
Kanske är jag mer hysterisk med tanke på det arbete jag har, jag vet hur viktigt det är med maten för att såret ska läka bra.
Nu skiter jag i vilket, vill Buza äta hemlagad människomat så får hon göra det, bara hon äter, vill hon äta rått kött så får hon göra det,
Bara hon äter- om hon så bara stoppar i sig "onyttigheter" så är det bra nog, i allafall dessa 12 dagar tills stygnen är tagna.
Sen återgår vi till det normala igen.
Lilla Nike förstår ju inte alls att prinsessan Buza ska ta det lugnt, så han får åka på utflykter för att bli lite trött och låta sin syster vara.
Idag har han varit på mitt jobb och hälsat på tanterna och varit på lomma zoo där han tittat på getter och får samt varit i butiken och valt vilkert godis han vill ha till både sej själv och sina 4-benta här hemma
Ytterst charmigt att se honom gå som ett litet barn i en godisaffär och kolla in allt gott han skulle vilja ha.
Nu hoppas jag på en snabb och okomplicerad sårläkning så vi kan komma igång med träningen snart igen, Buza och jag.
