Det är inte alltid jag lyckas få ut ungarna att hjälpa mig med träningen, men när de väl ger med sig så är de så dåliga att det blir bra.
De hatar att stå och kommendera det fria följet," åååhhhhh, de e så tradet " får jag oftast höra men de är snälla och ställer upp lite då och då.
Det jag gillaar mest med deras kommendering är att de har noll koll, de har glömt vad de säger sekunden efter de sagt ngt. Det blir de mest oväntade och ologiska kombinationerna, 2 steg åt höger mitt i en transportsträcka, eller så kommenderas vi att blötsligt backa, stegförflyttningar och vändningar på stället blandas ihop, många knasiga halter mm. mm.
Men det gillar jag, det får mig att fokusera bättre och hjälpa mina hundar så mkt jag kan och så blir det absolut inga enformiga fria följ, ja hundarna jobbar för fullt hela tiden och slappnar inte av för en sekund.
Men vem vet, kanske stöter man på en TL en vacker dag som gör som mina barn och då är ju vi lite förberedda.
I apportering m. dirrigering viftar ungarna som en galning med den sist lagda apporten, hm, vilken apport har då Buza i minnet liksom, men spännande är det, jag måste anstränga MIG för att inte tappa fokus, och behåller JAG lugnet och visar rätt så brukar det faktiskt bli bra, men ibland blir det helt knas.....
Spännande och jobbiga tider väntar vår duktiga coach i apportering, hon säger att nu har vi jobbat så mkt med Nike och han har en bra och stadig grund, nu ska vi börja jobba med MEJ!
Jösses, jag undrar om hon vet vad hon gett sig in på, få en lydnadsnörd att kunna föra jakthund, jag menar har man ställt upp sej och hunden så har man....... (stel lydnadsförare som knappt vågar röra på sig eller peka lite mer)
Det värsta av allt är att hon begär att jag ska minnas vart utlagda dummies/djur ligger när jag lagt ut dem, herre min jäklar, detta kommer att bli svårt och Agneta lär bli gråhårig i förtid men vi måste ju ge det en chans.
